Tankar för dagen

Av Titti Fränkel 2011-06-13 09:46

Läst just i DN (sö 12 juni) att Sverige just nu är det land i Europa som tar emot flest ensamkommande flyktingbarn. Hurra vad vi är bra! Under flykten är dessa barn helt utelämnade åt smugglare som inte alltid behandlar dem väl. Ofta är de inlåsta under vägen och utsätts för livsfara genom olika transporter.

Det kräver ju inte särskilt mycket fantasi för att förstå hur barn och ungdomar som tvingats  lämna sina föräldrar och syskon mår. De är förstås ensamma, rädda och längtar hem.

FOU Nordost i Stockholms län har intervjuat socialarbetare och barn mellan åren 2006 och 2008. www.founordost.se  I sin rapport beskriver de just att barnen känner sig ensamma, att de saknar nära och långvariga relationer med vuxna.  De måste dssutom ofta måste bryta upp från sina sociala sammanhang, utan att förstå varför. Trots dåliga förutsättningar klarar 44 % ändå av att fullfölja gymnasiet.

Nu till min poäng. Hur kommer det sig att alla vi som tycker att Sverige både har utrymme och moralisk skyldighet att ta emot barn och ungdomar som på grund av krig och svält måste lämna sina föräldrar, inte anstränger oss mer?

Jag hör i alla fall till alla dem. Jag har ”häcken full” med mitt eget. Tid är en bristvara. Jag har ständigt dåligt samvete för någon som jag inte hinner med. Min mamma, mina vuxna barn, alla vänner och släktingar, för att nämna några.

Å andra sidan, skulle det väl inte vara någon större skillnad om denna nära krets utvidgades med ytterligare en person? En ung person till att duka för på söndagsmiddagen… Volontärbyrån www.volontatrbyran.org förmedlar kontakter mellan de som behöver stöd och de som vill göra en insats. Hur svårt kan det va?