Svenska modellen nära Tipping Point
Av Ursula Berge 2011-09-30 10:18 3 kommentarer
Den svenska modellen – såväl med avseende på parterna på arbetsmarknaden som idén om den generella välfärden har byggt på grundtanken att alla, eller i alla fall så många som möjligt, ska ingå i de stora gemensamma välfärdssystemen.
Det är en svulstig beskrivning för att säga att vi måste få med oss medelklassen i välfärdsbygget. Och historiskt har vi klarat det fint. Det har funnits en bred uppslutning runt idén om den generella välfärden och att det är värt pengarna att ha höga skatter för att betala den. Folk har också, i allmänhet, betalt de skatterna.
Orsakerna är flera, men den viktigaste står att finna i att medelklassen har tyckt sig få ut mycket ur den generella välfärden, även om den omfördelat också bort från den. Medelklassen har sett att den har fått en bra skola till sina barn, bra barnomsorg, en hälso- och sjukvård när de har behövt den och mycket annat. Det har skapat en i globalt avseende avundsvärd skattemoral. Att Skatteverket till på köpet är en av Sveriges mest populära myndigheter säger en hel del.
Men vad medelklassen nu börjar se är en barnomsorg med för stora grupper och en skola där det inte finns pengar ens till basbehoven, än mindre till lite mer. De ser också sociala trygghetssystem som inte är så trygga när det väl blir svårt – en sjukförsäkring som inte försäkrar vid sjukdom och en a-kassa som nästan ingen får ut en inkomsttrygghet av.
Slutsatsen för medelklassen blir enkel. De flyttar! Antingen flyttar de sitt boende till områden där det fungerar bättre, eller också flyttar de i alla fall sina barn till skolor med mer resurser. Och till det flyttar den ur kollektiva lösningar in i privata. Den skaffar sig privata försäkringar för att vara trygga vid sjukdom och arbetslöshet. De som kan röstar med fötterna, och många andra blir kvar.
Slutsatsen blir att vi får ett segregerat boende, en segregerad skola och än mer – vi slutar dela på risker i trygghetssystemen. Plötsligt slås hela grunden för den generella välfärden undan. Vi ser inte oss själva i andra längre och fundamentet för det solidariska samhället rämnar. Och då har vi inte ens nämnt de ökande sociala och inkomstmässiga skillnaderna och den permanenta utstötning av de mest marginaliserade som nu blir allt mer systematisk.
Men det finns många fler tecken på rämnandet. Den andra delen av den svenska modellen – partlösningen på arbetsmarknaden är också hotad. Grundtanken med svensk arbetsmarknad har varit stora och starka arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som gemensamt kommer överens om hur arbetsmarknaden ska fungera. Genom heltäckande kollektivavtal skapas rimlig löneutveckling, bra arbetsmiljö, bra omställning vid arbetslöshet och många andra trygghetslösningar. Och som bottenplatta finns lagstiftning i form av MBL, arbetsmiljölagen, Las mm för att skapa förutsägbarhet, maktbalans och trygga villkor på arbetsmarknaden. I internationellt och historiskt perspektiv har denna ordning varit väldigt framgångsrik. Vi har en ansvarsfull reallöneutveckling, låg konfliktnivå, vettig strukturomvandling och god arbetsmiljö både om vi tittar bakåt och utåt.
Organisationsgraden
Men denna modell bygger på att många är med i facket, många arbetsgivare med i deras organisationer och att vi har kollektivavtal som täcker hela arbetsmarknaden. Och det är här vi börjar se rejäla problem. Under 90- och 00-talet har andelen som är medlemmar i facket på privat sida sjunkit från 78 till 65 procent. (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 9)
Bland de under 29 år är idag mindre än hälften med i facket och av de under 25 år är det bara en tredjedel (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 10)
Andelen fackligt anslutna är också lägre i den växande gruppen visstidsanställda. I vissa privata sektorer som till exempel privat service är bara drygt hälften av alla anställda medlemmar i facket och i till exempel hotell- och restaurangbranschen är det bara 36 procent. Detta är faror även om det är drygt 70 procent av alla arbetstagare som är medlemmar i facket. Skälet är att facken skriver kollektivavtal för alla på en arbetsplats, men om allt färre är med i facket blir det efter hand svårt att försvara kollektivavtalens ställning.
Kollektivavtalen
Idag täcker kollektivavtalen visserligen 90 procent av alla löntagare, men i privat sektor har det på relativt kort tid fallit till 85 procent. (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 8)
I vissa viktiga och växande privata branscher som IT- och konsultvärlden är täckningsgraden mycket lägre.
Det blir allt svårare att försvara tanken på att skriva kollektivavtal för alla i en bransch när för få är medlemmar i facket. Och om allt färre kollektivavtal skrivs med stöd från en allt mindre andel av löntagarna som är fackmedlemmar blir det efterhand svårt att försvara den svenska modellen och idén att det är parterna själva som sköter merparten av det som händer på arbetsmarknaden. I det ligger då ett ifrågasättande också av semidispositiviteten i lagstiftningen och med det idén om att lagen är golvet, men att andra avtal kan göras.
Vad vi då får är en mindre flexibel arbetsmarknad och långsiktigt krav på mer av lagstiftning och mindre av överenskommelser. Plötsligt har vi då lämnat idén om partslösningar på arbetsmarknaden och därmed den svenska modellen.
Värst med A-kassan
Men just nu är nog det värsta rämnandet av den svenska modellen ändå raserandet av a-kassan som en idé om en inkomstbaserad trygghet för alla för omställning i samband med arbetslöshet. Om detta skrev jag en blogg för en tid sedan (A-kassan blöder, Hillevi). För den som händelsevis tror att den svenska a-kassan står sig väl i jämförelse med den höga välfärdsnivån i Sverige kan sägas att när bara fyra procent av dem som har förlorat ett heltidsarbete har 80 procent av lönen i a-kassa, är den inte längre inkomstbaserad. Jämför man Sveriges nivå på ersättningar med andra länders visar det sig att vi faktiskt ligger lägst: (Källa: Svensk a-kassa kvar i strykklass s 11):
Inkomststaket i a-kassan i Sverige är idag 64 procent av medelinkomsten. Andra länder, som Danmark, ligger strax över oss, men länder som Frankrike, Tyskland och Nederländerna ligger mångdubbelt över oss. Och ingen i jämförelsen har lägre ersättning.
Taket i a-kassan på 680 kr per dag är till exempel bara 70 procent av taket i sjukförsäkringen. A-kassetaket har inte höjts på snart tio år. I en internationell jämförelse visar det sig att vår nettoersättningsnivå har fallit från att ligga på sjätte plats internationellt med 65 procent i nettoersättningsnivå till att 2008 ligga på 21a plats med 50 procent. Då är vi idag ungefär där Korea, Polen och Turkiet befinner sig från att 2001 har varit i närheten av Luxemburg, Schweiz och Nederländerna. (Källa: Svensk a-kassa kvar i strykklass s 13).
De sociala trygghetssystemen är en viktig del av den generella välfärden och av den svenska modellen. Har vi inte trygghet vid arbetslöshet har vi inte den trygghet som krävs för att människor ska våga flytta på sig i arbetslivet och skapa den dynamik som är så avgörande för individen och arbetet.
Jämlikhet i möjligheter
Grundtanken i den svenska generella välfärden är idén om jämlikhet i möjligheter. Det har gett konsekvensen att vi har fått, och sett som en fördel, relativt små inkomstskillnader historiskt och internationellt. Men detta håller också på att rämna. Vi ser galopperande ökningar i inkomstskillnader mellan människor och även om de är värre i andra länder är trenden djupt oroande. Vilken familj eller klass du kommer ifrån spelar allt större roll för hur du själv kommer att få det. Sverige har historiskt sett varit ett land där familjebakgrunden spelat mindre roll än i andra länder. Kort sagt har ”The American Dream” varit lättare att genomföra här i Sverige än någon annanstans och absolut mycket enklare än i USA där ”The American Dream” är nästan omöjlig. Vad vi nu ser är att vissa grupper permanent befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Ensamstående kvinnor med barn är den tydligast marginaliserade gruppen, men till det kommer flerbarnsfamiljer, äldre kvinnor och allt fler också andra.
Vi närmar oss Tipping point i många avseenden vad det gäller den svenska modellen. Det räcker inte att säga att Las faktiskt fungerar ganska väl och att man i allmänna ordalag gillar den svenska modellen. Nu handlar det om att man faktiskt måste stå upp för den i alla dess delar och ge verkliga förutsättningar för att den ska kunna fungera. Om regeringen menar allvar med att man faktiskt tror på den svenska modellen och vill försvara den måste man börja kratta manegen för den. Omedelbart måste vissa regler göras om i a-kassan och taket höjas, i alla fall till nivån för sjukförsäkringens tak på 7,5 prisbasbelopp. Det måste bli lättare att gå med i a-kassan och avgifterna måste bli mer solidariska. Det går inte att ha avgifter som är fyra gånger högre för den som jobbar på restaurang i jämförelse med den som akademiker betalar. Svenska folket vill ha mer solidaritet i systemet än så. Vi vill att fler än de 70 procent som är med i a-kassorna kan gå med igen. (En andel som bara för sex år sedan var närmare 85 procent) och vi vill att fler än 1 av 25 ska få ut 80 procent av lönen.
För oss som försvarar den svenska modellen blir det som med ordspråket: ”Den som inte är med oss är emot oss”. Nu vill vi se fler som tar ställning – också i handling och det snabbt. För närmar man sig en Tipping point närmar man sig också farligt snabbt den tidpunkt då det kan vara för sent. Då legitimiteten för gott är förlorad. Dit vill vi inte!
Skrivet av per 2011-10-04 16:40
Bra skrivet och mycket tänkvärt och oroväckande att vi närmar oss Tipping point. Ordet solidaritet skall högst upp på agendan och inte som den är i dag på utelistan. Det är aldelles för många som befinner sig utanför tack vare att ordet solidaritet har kommit i skymundan för girighet.
Skrivet av Jens Karlsson 2011-10-14 13:40
Är jag på S hemsida eller Akademikerförbundets?
Varför denna S propaganda? Engagera dig politiskt men inte på arbetstid och inte på ett partipolitiskt oberoende fackförbund. Det är denna sammanblandning mellan facket och parti som urholkar den svenska modellen.
Höga skatter har inget med den svenska modellen att göra. Höga skatter växte fram på 60- och 70- talet Den Svenska modellen är betydligt äldre än så och sträcker sig från 1938. Dvs långt tidigare än den höga skatte-modellen kom till Sverige. Att på akademikerboggen försöka höja våran A-kasse avgift är ju helt befängt. A-kassan och Den svenska modellen har lite med den Svenska modellen men inte allt. sjukförsäkringen var även den från början en facklig fråga tills staten tog upp den och gjorde om den till att inbegripa alla i Sverige. Borde inte samma göras med A-kassan? Men denna fråga är partifrågor som vi inte skall debattera här..
Frågan är hur vi som fack blir starka och hur vi kan fortsätta komma överens med arbetsgivarna. För att göra det måste vi lösa våra medlemmars vardagsproblem, istället för att driva exkluderade partipolitik..
Skrivet av Ursula Berge 2011-10-14 14:19
Den svenska modellen handlar både om arbetsmarknad och generell välfärd
Med nästan samma rubrik som i din kommentar rörande min förra blogg "Te-partyt i vrångstrupen" upprepar du dig. Dock väljer jag att svara unikt även på denna kommentar.
Bloggens poäng är att den svenska modellen både handlar om arbetsmarknadens funktionssätt och den generella välfärden. Det är en koppling nästan alla gör. I detta ligger både att värna en hög organisationsgrad och en hög täckningsgrad för kollektivavtal. Det är dessutom en åsikt som - jag är övertygad om - alla fackförbund delar. Att driva det är att driva en åsikt om hur "fack blir starka" som du efterlyser. Men den svenska modellen kräver också heltäckande välfärdslösningar och då är det rätt lätt att se att a-kassan i sin nuvarande praktik inte uppfyller det kravet. Sedan är det en annan sak om huvudmannaskapet och ett ev. obligatorium, men att dess påtagliga urholkning också urholka den svenska modellens grundtanke är otvetydigt. Inte heller detta är s-märkta åsikter, utan gängse positioner hos de som företräder idén om ett solidariskt samhälle med en arbetsmarknad som styrs av parterna.
Att jag sedan är medlem i det socialdemokratiska partiet är inget som förändrar det.