Om en oskriven bok och en rälsburen realitysåpa
Av Daniel Hjalmarsson 2012-04-25 15:57
Känslan vi alla känner igen, att bli ofrivillig åhörare till ett samtal med utlämnande detaljer om en främmande persons livsöden.
Etik för förhandlare är titeln på en skrift som mig veterligen ännu inte skrivits och som man önskar aldrig skulle behöva skrivas. Fast som facklig ombudsman med reseintensiv kalender snubblar jag i min vardag ständigt över insikter om hur mycket en sådan bok nog ändå behövs.
Hur tänker de ombudsmän som på flygplatsen, på tåget och på bussen – ja till och med i hotellets tysta frukostmatsal – pratar jobb? Högljudda mobilsamtal där personnamn, företagsnamn, befattningar, problembeskrivningar och mer eller mindre rumsrena beskrivningar av motparten hoppar ur munnen. Fritt för alla som råkar befinna sig runtomkring att höra.
Ibland när man åker X2000 kan det kännas som om man hamnat mitt i en realitysåpa; Förhandlarna – SJ:s nya underhållningssatsning, nu med djupdykningar rakt in i dina medmänniskors tragiska livsöden. Runt omkring sitter ombudsmän och förhandlare, från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan, och för regelrätta förhandlingar om uppsägningsvillkor och andra känsliga ärenden. Ofta är det bara störande och pinsamt. Man vill helst slippa höra men som ombudsman är man ju lite yrkesskadad och lyckas därför inte stänga av öronen.
Här är några exempel på vad jag råkat höra:
"Personalchefen? Ja, men hon är ju dummare än tåget jag sitter på, hö hö hö"
/ Facklig representant om personalchef på en kommun
"Äh, skit i facket, allt de gör är att säga nej. De kan förhala processen, det har de alltid gjort. Men gör så här istället” … och sen kommer hela taktiken serverad på en bricka för större delen av kaféet på flygplatsen.
/ Arbetsgivarrepresentant på privat företag med loggan på jacka och väska
"Ett avtal är ett avtal. Det betyder att NN [för- och efternamn nämndes vid samtalet!] ska få såväl tolv månadslöner som den intjänade semestern på ett bräde.
/ Facklig ombudsman med behov av att prata ut
"Det kan du skita i nu. Om inte facket protesterar – och det vågar de inte nu – kan du gå vidare med planerna för omorganisationen och försöka pressa dem till beslut redan nu. Det blir billigare för oss, och vi slipper NN och hans patetiska följeslagare."
/ Chef på ett företag vars namn figurerade upprepade gånger i samtalet. Oklart om NN var facklig eller medarbetare, men namnet var tämligen ovanligt och sannolikt möjligt att googla
Vad beror det på att vissa är så likgiltiga inför etik och sekretess? Sannolikt hög arbetsbelastning, stress och tidsbrist, kombinerat med ett visst mått av nonchalans och missbedömning av den egna röstvolymen och medpassagerarnas ofrivilliga intresse. Men det håller förstås inte som ursäkt.
Hur beter jag mig själv då? Självklart svarar även jag i mobilen i offentliga miljöer, men jag pratar aldrig om personer annat än på sin höjd med hjälp av initialer. Motparten i en förhandling kallar jag kort och gott ”motparten” istället för att nämna denne vid namn. Och jag skulle aldrig ens få för mig att kommentera hela skeenden när jag befinner mig bland okända medpassagerare. Ibland blir det rörigt för den jag pratar med, men förklaringen "jag sitter i frukostmatsalen" eller "kan inte prata så öppet här på flygplatsen" brukar de flesta ha förståelse för.
Så, till alla er kollegor där ute som är lite för slappa i käften vill jag ge ett gott råd – prova den strategin nästa gång ni sitter där på X2000 så kanske vi som yrkeskår kan återvinna det förtroende som vi faktiskt måste göra oss förtjänta av när vi företräder de oftast ganska svaga och utsatta personer som vi företräder.
Imorgon beger jag mig till Falkenberg, det betyder fyra timmar på tåg. Kanske börjar jag skissa på den där skriften "Etik för förhandlare" medan jag sitter där och lyssnar på det förhoppningsvis sista avsnittet av den rälsburna realitysåpan.
