Med en vass hyvel kommer man långt – ända till botten
Av Daniel Hjalmarsson 2012-10-25 13:34
Osthyvel, jaktkniv eller jongleringsbollar – vilken metod använder chefen när "De där uppe" kräver nedskärningar.
Biktfadern, psykoterapeuten och bartendern sägs vara de tre yrkeskårer som får höra mest innan öronen trillar av. Det må vara hänt, men vi fackliga ombudsmän får också se och höra en hel del.
När jag blickar tillbaka på höstens många arbetsrättsliga ärenden, avslutade och pågående, ser jag en röd tråd: Arbetsgivaren anser sig behöva dra åt svångremmen. Rätta munnen efter matsäcken. Dumpa barlasten. Slimma bort döfläsket. Kärt barn har många namn, inte sant? Vi pratar om nedskärningar. Det har varit en hel del av den varan på senaste tiden.
Skälen till nedskärningarna är många. Ibland handlar det om att höja vinstmarginalerna, men oftare handlar det om sparbeting. Metoderna är också många. Vi har jaktknivarna, det vill säga de arbetsgivarföreträdare som direkt börjar skära i personalstyrkan. Vi har storbakarna, de som slår ihop spridda enheter till en stor deg i hopp om samordningsfördelar. Och så har vi jonglörerna som lyckas bolla med utgifterna och få dem att landa på rätt sida om olika bokslut så att allt på något magiskt sätt verkar gå ihop i slutändan. Åtminstone tills bollarna börjar falla mot marken, en efter en.
Jaktknivarna, storbakarna och jonglörerna, de har alla sina för- och nackdelar. Men det finns en kategori av arbetsgivarföreträdare som alltid prioriterar fel och tänker kortsiktigt – osthyvlarna.
En typisk osthyvel ser sin personal som ett kostnadsställe. I sin analys av kostnadsstället "Personal" ser osthyveln en del kringkostnader som är hårda. Det är resekostnader, teknisk utrustning och lokaler. De är självklara i verksamheten och svåra för en hyvelegg att karva i. Men så finns det friskvårdsbidrag, arbetstidsförkortning, subventionerade läkarbesök och andra mjuka kostnader som får det att spritta i eggen. Varför ska DET kosta så mycket? Här ska hyvlas!
I mötet med dessa osthyvlande arbetsgivarföreträdare hamnar vi ombudsmän i negativa förhandlingar som handlar om att ta bort eller begränsa uttag av de anställdas förmåner. Ofta handlar det om medlemmar som redan jobbar i slimmade organisationer, som är effektiva i sin vardag och som jobbar på fritiden för att hinna med. I de här grupperna är ohälsan ofta redan på topp och motivationen på väg mot botten. Att i det läget spara på personalens förmåner är lika lyckat som att hyvla en mjukost.
I den utmärkta artikeln ”Bryt inte det psykologiska kontraktet!" (Du & Jobbet nr 7:2012) skriver journalisten Ann Patmalnieks om besparingar som på sikt sänker såväl personalens hälsa som produktiviteten. Sambandet är enkelt: personal som mår dåligt presterar sämre. Den som är besviken på sin arbetsgivare hamnar i en negativ tankespiral. Lojaliteten och engagemanget tar stryk. Man kollar inte längre mejlen på kvällen. Man slutar läsa rapporter och andra jobbhandlingar på fritiden. Missnöjda medarbetare blir dessutom sämre ambassadörer för företaget. Medvetet eller omedvetet sprider en negativ bild utåt. Dessa tre riskfaktorer kostar långt mer än ett ohyvlat paket med vettiga personalförmåner.
Och då har vi inte ens räknat in den för arbetsgivaren kanske värsta effekten av smyghyvlandet – rekryteringsfällan. När missnöjet ökar och kompetensflykten blivit ett faktum, när arbetsmotivationen sjunker och sjukfrånvaron stiger, försök då rekrytera och behålla motiverade och välutbildade kollegor till den kommunen eller det företaget om du kan!
Arbetsgivare som arbetar med kortsiktiga beslut är redan ett faktum och fler riskerar att ta efter i den spariver som idag råder. Många personalförmåner är ensidiga utfästelser från arbetsgivaren och därmed lätta att dra in. Andra är reglerade i centrala eller lokala kollektivavtal och därmed svårare att pruta på. Centrala kollektivavtal är en garanti för att vi ska slippa ett "race to the bottom" i samhället i stort, men som det ser ut idag gör många arbetsgivare gör ett tappert försök att hyvla sig ner dit ändå.
Låt oss inte glömma chefsperspektivet. Det finns naturligtvis många chefer som sitter klämda mellan en bergvägg och ett hårt ställe. De har besparingskraven uppifrån och missnöjet bland de som drabbas av nedskärningarna nedifrån. Även det en ohållbar situation. Det är lätt att ta till osthyveln när man tvingas fatta de kortsiktiga besluten även om man på förhand vet att de kommer att ge negativa effekter för medarbetarna. För att klara pressen kortsiktigt går den klämda chefen med på att genomföra besparingarna som de ”där uppe” aviserat.
De som sitter ”där uppe” kan vara såväl ledningsgrupper som bolagsstyrelser eller våra folkvalda politiker i kommuner och landsting. En arbetsgivare i tjänstesektorn eller i offentlig sektor och som inte förmår att se sin personal som sin största styrka och viktigaste resurs är snett ute. Personal som mår bra, är nöjd med sina förmåner och trivs på jobbet presterar mer och bättre än andra. De är villiga att gå lite längre, lite snabbare och dessutom vara goda ambassadörer för företaget eller organisationen utåt mot medborgare, kunder och klienter. Snacka om investering!
