Klass 3-varning i folkhemmet
Av Ursula Berge 2011-01-03 11:26 | Uppdaterad 2011-01-07
Den här julhelgen har varit en intressant exponering av glappet mellan förväntningar och prestationer vad gäller våra gemensamma angelägenheter. Detta är ett kryptiskt sätt att säga att folk har varit väldigt sura på SJ. Och visst finns det fel som har begåtts både av SJ och av Trafikverket och hela avregleringen av spårtrafiken i Sverige. Men det intressanta är vilka förväntningar vi har. I den bistraste snöstorm med klass 3 varning, förväntar sig nämligen många att allt ska fungera som vanligt.
"Lappar i snöstorm" av John Bauer
Enligt SMHI är klass 3 varning följande: ”Mycket extremt väder väntas som kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner.” Men det tycker inte alla. För om ett SJ-tåg är en timme försenat beskriver media det som ”tågkaos”. Folk är tokförbannade och hela semesterplaneringen verkar gå i kras. Jag har all förståelse för att folk blir arga om de får sitta på skaraslätten insnöade fem timmar i ett strömlöst tåg, utan en evakuering i sikte, men med en timmes försening, i full snöstorm…
Vår samlade erfarenhet, vi som är födda efter andra världskriget, är ett samhälle som i decennier har levererat allt mer och med ganska få exempel på att det fallerar.
Vi har en allt mer mekanistisk världsbild och självbild. Försliter vi en höft eller ett knä förväntar vi oss att de byts ut och blir som nya. Min syster som förr jobbade med hjärtrehabilitering berättade om nyopererade bypass-patienter som förväntade sig att de, i stort sett, skulle ha ett nytt hjärta efter operationen. Tappar vi tänderna förväntar vi oss nya, minst lika bra, som sitter hela livet. Så ser våra förväntningar på hälso- och sjukvården numera ut. Allt kan fixas, tror vi. Samma sak är det med många andra delar av vårt gemensamma. När föräldrar inte fungerar ska skolan ta över. Och tåg, bussar och flyg ska alltid fungera. Även när naturens krafter tillfälligt tar över.
Men fråga någon som är född före eller under andra världskriget om hur de ser på det hela så får du säkert en annan bild. De vet att man inte kan ge sig ut i en kraftig snöstorm och tro att allt fungerar. De blir ofta förvånade över allt som sjukvården faktiskt kan göra för dem. Och de visar ofta ett stort mått av ödmjukhet.
Men vi som är födda på 60-talet och senare har förlorat mycket av det här. Och i värsta snöstormen blir det väldigt tydligt. När jag och barnen åkte ner till Skåne 22 december var vi en och en halv timme försenade. Det tyckte jag var väldigt bra, under givna omständigheter. Dessutom fick vi gratis te och kaffe i bistron eftersom de var underbemannade och inte kunde ha någon anställd i bistron. Men vad händer? Jo, någon resenär tar tillfället i akt att börja stjäla från bistron. För ingen var ju där! En gråtande konduktör gick ut i högtalarna och berättade. Jag hoppas vi alla kände skam över den medresenär som inte klarade av att bete sig bättre. Vad hände? Jo, fem minuter senare ropade konduktören ut att nu hade bistron öppnat för en medresenär hade ställt upp på att bemanna bistron. Ett jubel utbröt! Inte i första hand för att bistron var öppen, utan för att det finns de som gör något bra av situationen! Som att hjälpa till!
Jag tror att synen på vårt gemensamma skulle vinna på att inte bara ställa krav – utan också hjälpa till. Eller som Kennedy en gång sa: “Don’t ask what your country can do for you, but what you can do for your country”. Inte för att vi ska sänka ambitionerna i välfärden, utan för att vi ska vara rädda om den välfärd vi har. Att medelsvensson kommer hem en timme senare är inget välfärdsproblem. Vi har så mycket större välfärdsuppdrag att engagera oss i än det, vad det gäller välfärdens utkanter. Kanalisera energi på det istället så får vi något vettigt gjort, även i jul!
Skrivet av Kaoskatta 2011-01-12 10:21
Jag är född -53 och håller med om att det finns många som har orealistiska förväntningar på hur allt ska fungera och gärna söker syndabockar för allt även naturkatastrofer. Samtidigt vet jag att det var mycket bättre inom SJ innan det lades ut på massor av företag. Nu väntar de inte på varandras lätt försenade tåg, jag kunde inte köpa biljett S-holm - Sala på Centralstation, där påstod dom tom att det inte gick tåg till Sala, underhållet är eftersatt (regering och riksdag ansvariga, inte SJ). Så det behövs nog jämkningar i båda led - tågtrafikens och passagerarna. Förr var SJ hela folkets stolthet och det borde fortsätta vara det.
Det vore bra om fler goda nyheter spreds och något om realistiska förväntningar. Det är bra om verkliga fel i systemet tas upp, men ett himla gnäll om allt gör inte samhällsklimatet bättre.
Personligen tror jag att den allmänna nedrustningen gör folk mer lättirriterade och oroliga för att ännu mer ska försämras och det gör det i rask takt. När jag berättar hur det var inom ex. barnomsorgen för 25-30 år sedan tror unga föräldrar inte sina öron. Det var mindre barngrupper, mer personal, hemvårdare som kunde vara med barnen hemma om de var sjuka och föräldern måste arbeta, det fanns hjälp att få med barn och hem om man blev svårt sjuk osv. osv. Det gäller bostäder, sjukvård, försäkringsersättningar, pensioner m.m.