Fullt sjå med att vobba och vaffa

Av Daniel Hjalmarsson 2012-03-28 16:40

Fackspråk och fikonspråk har bland annat det gemensamt att det kryllar av förkortningar. Något som varit högaktuellt på Twitter och andra sociala medier (och i gamla hederliga SVT och papperstidningar också för den delen…) de senaste dagarna är konceptet att vobba och vaffa.

Inte minst småbarnsföräldrar känner till uttrycket vabba, dvs att en person tillfälligt tar ut föräldrapenning för vård av barn. Det nya i en språklig kontext är vobba – dvs att vabba och jobba samtidigt. I sig är det nog inget nytt. Jag är övertygad om att folk har – sedan det blev möjligt att kolla mail och ta samtal i mobilen  – jobbat hemifrån under tiden som de samtidigt har vabbat. Det nya är att man nu pratar om att vobba som ett vedertaget begrepp. Den som vårdar sjuka föräldrar, deltar på planeringsmöten osv för föräldrarnas räkning vaffar istället. Dock är det nog inte ett lika vanligt förekommande uttryck. Ur en språknörds perspektiv så är det ändå intressant att lyfta fram att dessa uttryck faktiskt kom att tas upp på Språkrådets lista över nya ord för året 2011, och skriver om det i Språktidningen. Spännande!

Flera medier har lyft fram vobbandet i samhället de senaste dagarna, senast SVT imorse. Och enligt Försäkringskassans hemsida kan den som utnyttjar försäkringen på fel sätt också bli återbetalningsskyldig. Det strider så att säga mot lagstiftningen – även om du inte på något sätt får lön från arbetsgivaren. Däremot är det möjligt att ta ut ersättning för den tid av dagen (tre fjärdedels, halv, en fjärdedel eller en åttondels dag ) som du vabbar, men å andra sidan då låta arbetsgivaren betala för de timmar då du jobbar.

Familjelivet är ändå inte så fyrkantigt. Det sjuka barnet tar inte en paus på en timme eller två från sin sjukdom för att på så sätt kunna möjliggöra för den hemmavarande vårdnadshavaren att jobba lite. Det sker mer ad hoc – ett mail här och ett samtal där. Konceptet att vobba är sannolikt här för att stanna. Arbetslivet kräver flexibilitet och många tjänstemän går själva med på att detta är det nya arbetslivet – 100% tillgänglighet. Det här är till stor nytta för arbetsgivarna som får jobb utfört även om de så att säga inte behöver betala för det.

I dagens Skånskan drar man på ledarsidan en lans för att lagen ska ändras, och på så sätt också uppdateras till att följa den tekniska utvecklingen. Men jag är inte alls säker på att det är rätt väg att gå. Hur ser egentligen arbetsbördan och arbetsmiljön ut för de som känner sig tvingande att vobba? För allt sker väl ändå inte på eget initiativ? Om ”alla andra” vobbar, ja då kanske jag också måste göra det? Kommer försäkringen, som den ser ut idag, att finnas kvar om några år? Handen på hjärtat: vem tjänar mest på det här? Inte är det du som vobbar i alla fall...