Det lilla problemet folket – och det femte jobbskatteavdraget
Av Ursula Berge 2011-11-28 12:07 | Uppdaterad 2011-11-29
När regeringen i höstas valde att backa om det femte jobbskatteavdraget angavs i första hand skälet; det oroliga ekonomiska läget, och att det skulle behövts att regeringen lånade pengar till en sådan skattesänkning. Det tyckte rätt få var smart, inte heller Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg.
Men, det skälet var ju långt ifrån det enda. Till det kom att både de rödgröna och Sverigedemokraterna var beredda att fälla ett sådant förslag om det lades på riksdagens bord. Tveklöst var det prekära parlamentariska läget ett viktigt skäl för regeringen att ligga lågt om ytterligare skattesänkningar. Till det kom att varken centern eller kristdemokraterna tyckte att det var prioriterat. Så vad radarparet Reinfeldt/Borg upplevde var trippla tvärstopp: tvärstopp i ekonomin, tvärstopp i riksdagen och tvärstopp i regeringen. Då är det bara att backa!
Men, det finns också ett fjärde tvärstopp för det femte jobbskatteavdraget som sällan nämns. Den ”lilla” politiska aktören svenska folket. I alla fall om man får tro den parlamentariska socialförsäkringsutredningens nya rapport Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarnas syn på socialförsäkringarna av Stefan Svallfors vid Umeå universitet.
I den här senaste undersökningen som kom i oktober visar det sig att svenska folket vill öka skatterna till i stort sett alla välfärdens olika delar: sjukvård, stöd till äldre, stöd till barnfamiljer, socialbidrag, skolan och sysselsättningspolitik. I dessa Carema-tider kan man ju till exempel slås av att 70 procent av svenska folket vill öka skatteuttaget till just äldreomsorg (och pensioner) och bara två procent vill minska. Motsvarande siffra för sjukvården är 66 procent och även där vill endast två procent minska. Inom alla välfärdens delar vill folket höja skatterna förutom för bostadsbidrag och, föga förvånande ”statlig och kommunal administration”.
Okej, det kan ju vara lätt att säga i generella termer, men hur blir det om man får frågan om den EGNA betalningsviljan? Även den frågan har ju så klart Stefan Svallfors ställt. På frågan ”Kan du tänka dig själv att betala mer i skatt om den går till…?” svarar mer än hälften av svenska folket ja på det rörande alla delar av välfärden, med undantag, tyvärr, för socialbidrag (40 %). Men 75 procent vill personligen betala mer för sjukvård och i stort lika många vill betala mer för stöd till äldre (73 %) och till skolan (71 %). Och det intressanta är att den andel som kan tänka sig att betala mer i skatt själv till välfärden har ökat dramatiskt (mellan 10 och 23 %-enheter) de senaste åtta åren. Inom ALLA välfärdens delar. Och mest av allt för socialbidrag!
Det som också ökar dramatiskt är svenska folkets åsikt att socialförsäkringar i huvudsak ska betalas genom skatter och arbetsgivaravgifter, (sjukförsäkring [85 %], arbetslöshetsförsäkring [66 %] och pensioner [81 %]).
För att beskriva svenska folkets åsikter om hur välfärden bör finansieras skriver Stefan Svallfors följande: ”Sammanfattningsvis finns det alltså inga tecken på någon sviktande betalningsvilja på det välfärdsstatliga området. Tvärtom ökar den individuella skattebetalningsviljan under senare år, liksom stödet för kollektiv finansiering av socialförsäkringen.”
Så ser det alltså ut i svenska folket samtidigt som striden om det femte jobbskatteavdraget bara har sagts handla om ekonomi, parlamentariskt läge och splittring inom regeringen.
Det har beskrivits som en strid, å ena sidan mellan drivkrafter för ökad sysselsättning och å andra sidan om bibehållet försäkringsskydd vid arbetslöshet samt ökade offentliga utgifter (till investeringar och välfärd). I det valet har svenska folket tydligt gjort sitt val. Det vill ha det senare – ökade offentliga utgifter till välfärden och socialförsäkringar.
Och för att citera ekonomiprofessorn och tidigare ordförande i regeringens finanspolitiska råd – Lars Calmfors i en DN-debattartikel i somras: ”Den nuvarande regeringen riskerar att fastna i en ensidig betoning av skarpa drivkrafter för arbete. Det har varit mer än uppenbart i fråga om sjukförsäkringen. Men det gäller i hög grad också jobbskatteavdraget.”
År 2 000 toppade Sverige i skattekvot i förhållande till BNP. Då hade vi runt 51,5 procent av BNP i skattekvot. Sedan dess har den fallit och idag ligger den runt 46,5 procent. Sverige är det land i internationell jämförelse som, med fem procentenheters minskning, har det största fallet i skattekvot mellan åren 2000 och 2008 enligt SCB, Offentlig ekonomi 2011, s 82.
Att 51,5 procent i skattekvot långsiktigt var problematiskt och att en sänkning var motiverad är det få som tvekar om idag. Men nu tycker allt fler att vi nått vägs ände. Och den gränsen ligger långt före fem – i detta fallet – jobbskatteavdrag. I alla fall om folket får välja.
Skrivet av Lilla My 2011-11-28 22:34
jag tror det är väldigt enkelt att svara positivt på om man vill betala mer skatt eller inte. Generellt vill människan framstå som omtänksam och givmild. Samma sak händer i unersökningar kring att handla och bete sig miljövänligt. Många av de tillfrågade säger att de vill handla tex ekologiskt och vill bete sig mer miljövänligt men gör det sedan inte. Om lika många som sade sig alltid välja ekologiskt i dito undersökningar gjorde det skulle de hyllorna alltid gapa tomma. Å så är ju inte fallet... det är lätt i sådana undersäkningar att svara "storsint"...
Skrivet av Ursula Berge 2011-11-29 09:21
Visst, men förändringen säger ändå något
Hej Lilla My,
Visst har du rätt om att vi tror oss vara mer solidariska än vad vi kanske är. Men det intressanta i den här studien är inte bara de höga nivåerna för skattevilja till välfärden, utan snarare, den dramatiska ökningen av skattevilja. Till exempel har ju viljan att betala skatt till äldre ökat från 1981 från 30 procent till dagens 70 procent av befolkningen. Och för skolan är motsvarande siffror 26 procent 1981 mot 60 procent nu. Det är en remarkabel ökning i betalningsviljan. Och sannolikt har inte skillnaden mellan retorik och praktik förändrats nämnvärt sedan 1981.
Men, visst har du rätt att folk tror sig vara mer solidariska och miljövänliga än vad vi sedan visar oss vara i verkligheten. Men vad det gäller skattevilja har tveklöst viijan ökat, trots det.
Skrivet av Mats Essemyr, TCO 2011-12-06 00:03
Värnskatt och brytpunkt för stalig skatt
Jag utgår i från att du förutsätter att också SSR:s medlemmar vill betala med i skatt än de gör idag och att SSR inte önskar fler jobbskatteavdrag, kanske tom färre än de vi har nu. Hur ställer sig SSR till frågan om avskaffandet av värnskatten och höjd brytpunkt i statlig skatt? Saco och TCO visar i åtskilliga utredningar det orimliga i hur dessa skatter är utformade idag. Inte minst därför att detta fungerar som straffskatt på högre utbildning. Lindringar i dessa skatter skulle öka incitamenten för högre utbildning, inte minst bland SSR:s potentiella medlemskår. Men det skulle ju samtidigt minska statens skatteintäker..
Skrivet av Ursula Berge 2011-12-06 11:40
Något måste beskattas
Generellt sett tycker Akademikerförbundet SSR att välfärden i huvudsak ska finansieras via skatter och i och med att vår åsikt är att ambitionsnivån för välfärden ska vara hög blir också slutsatsen att vi måste ha ett rimligt skatteuttag. I en rimlig ambitionsnivå för välfärden ligger också kravet på att inkomstklyftorna efter transfereringar inte bör öka, utan minska. Det mäts, som du vet, rätt bra med hjälp av Gini-koefficienten och den har ju ökat dramatiskt sedan 1980. Så även sedan 2006. Därmed är det uppenbart att välfärdssystemet i allt mindre utsträckning klarar av att omfördela mellan människor. Det måste vi göra något åt och det snabbt.
Ett sätt är ett rimligt högt skatteuttag också med progressivitet i skattesystemet. Där kommer den statliga inkomstskatten in eftersom den är progressiv till skillnad från kommunalskatten. Ju färre som betalar statlig inkomstskatt desto mindre progressivitet. Då måste man istället bredda skattebaserna, vilket inte är det lättaste. Fördelen med att beskatta inkomster av förvärvsarbete är att de skattebaserna inte är lika lättrörliga som kapital och bolag. Därför har ju Sverige till exempel en av Europas lägre bolagsskatter med undantag för några framförallt baltiska och östeuropeiska länder.
Så frågan är vad vi då ska beskatta? Förmögenhet, arv och fastigheter fungerar ju uppenbarligen inte, i alla fall inte politiskt. Höjda kapitalskatter och bolagsskatter anses nog gravt ostrategiskt i dessa globala tider. Arbetsgivaravgifter och moms finns det ju en bortre gräns för. Så även för punktskatter, även om det finns framförallt skatter på miljöbelastande konsumtion som går att beskatta hårdare. Kvar blir då inkomstskatterna, och då inte minst den statliga inkomstskatten.
Du refererar till rapporter av bland annat TCO och den jag har läst – ”Lägre skatt på arbete och kompetens” är daterad år 2006 (http://www.tco.se/554bbf14-519b-48c7-a047-12bfdd491828.fodoc). Då ville TCO sänka den statliga inkomstskatten så att endast 15 procent av löntagarna betalade statlig inkomstskatt. 2006 var den andelen runt 18 procent, men sedan dess har den sjunkit till 14,8 procent, dvs under den gräns ni själva har satt. Vilket problem utgör då den statliga inkomstskatten? Ja, i alla fall inte detsamma som 2006. Regeringen har höjt brytpunkten för statlig inkomstskatt (2006 var den runt 25 000 kronor i månaden) så att den idag ligger på cirka 32 000 kronor i månaden. Kanske borde den höjas mer och kanske borde värnskatten för de som tjänar mer än runt 46 000 i månaden eller mer tas bort, men då måste man ha en annan idé om hur de i runda slängar 42 miljarder kronor som tas ut i statlig inkomstskatt samt fem miljarder kronor som tas ut i värnskatt ska kunna tas ut på andra sätt. I annat fall måste man redovisa vilka delar av välfärden som vi inte ska betala för gemensamt längre.
Akademikerförbundet SSR vill ha en ambitiös generell välfärd som betalas över skattsedeln. Vi har inget emot att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt samt ta bort värnskatten, om det kan kompenseras av breddade eller andra skattebaser som bibehåller konkurrenskraft och samtidigt minskar de dramatiskt ökande inkomstklyftorna efter transfereringar. Men för oss är en ambitiös och generell välfärd högsta prioritet och för det krävs det ett rimligt stort skatteuttag, dock ej så högt som det var i början av 2000-talet. För övrigt driver Saco kravet att vi borde göra en översyn av skattesystemet i avsikt att skapa transparens och tydlighet.